"I LOVE WHAT YOU HATE" REVIEWS:
"Uppsalabaserade
Antibody spisar progressiv metal med intrikata och varierade arrangemang, vilket naturligtvis kräver långa låtar. Mycket intressant
uppbyggnad av själva musiken, men nog om detta, musikstilen kräver mer än bara goda idéer och det är nog en lika stor dos
av talang och känsla som krävs i första hand! Mats Gustafsson hanterar sång och gitarr och "partner in crime" är Claes Wiberg
som spelar bas, piano och bakgrundssång. So far, so good, so what! Jag måste erkänna att sången som Mats står för inte imponerar
lika mycket som själva progressiviteten i musiken med pliktskyldiga och tillika stämningsfulla guror inslängda lite varstans.
Detta kureras genom träning och sedan ännu mer träning vilket resulterar i viktig erfarenhet! Det finns inga genvägar, trots
dagens teknikutveckling! Första låten ut är i alla fall "I love what you hate" fungerar bäst när tempot är som högst och mcyket
viktigt, när Claes backar upp sången. Spåret som faller mig mest i smaken är "The Mutiny... Shows that have no soul" som givetvis
har mer än bara sköna Iron Maiden/Jake E Lees-Ozzyriff och snabba vändningar, nämligen samhällskritik och hat främst mot såpakändisarna
i media (Reality TV, banality CV...)!!! Fortsätt (både Antibody och alla andra demoband) att utveckla musiken i samma dynamiska
riktning även i framtiden och låt er inspireras av den mångsidighet som dagens (medie)samhälle och en massa cred till Antibody
genom att låta Jenny Johanssons stämma förgylla "I love what you hate". Fast hur lokalblaskan UNT påstås hitta thrashflörtar
invävda i musiken som går att läsa i det medföljande informationsbladet känns rätt avlägset måste jag säga..."
-Johan
Persson, MONSTER Scandinavian Music & Media Magazine
"Bättre sent än aldrig, får man väl säga, i betraktande av att den produktiva Uppsala-duon faktiskt i skrivande
stund redan kan vara färdiga med sin nästa och tredje demo. Icke desto mindre kan jag inte med gott samvete avstå från att
slå ett senkommet slag även för ”I Love What You Hate”, när den sannerligen är just det respektingivande kliv
framåt i utvecklingen jag hoppades på efter den klart godkända föregångaren ”Dreaming this September”.
Megadeth
är fortfarande den mest iögonenfallande inspirationskällan, och det inledande titelspåret hade lätteligen passat in även på
”Dreaming...” – fast den är betydligt bättre. Om detta stycke låter som ett mer melodisk 90-tals-Megadeth,
så är fortsättningen ”The Mutiny...” en riktigt aggressiv rackare med thrashtendenser, rentav nästan lite Meshuggah-mangel
här och var. Därpå går vi in i avslutande ”...Shows that Have No Soul”, som nästan är mer ett ambitiöst outro
än en låt. Vilket inte hindrar att den raskt sätter ytterligare guldkant på en redan förut imponerande inspelning –
de experimentella pianokryddorna från basisten Claes Wiberg är fullkomligt delikata.
Ärligt talat finns det inte mycket
att anmärka på med den här inspelningen. Låtmaterialet visar som sagt prov på avsevärd begåvning, de experimentella inslagen
som det ovannämnda pianot och den delikata kvinnliga gästsången av Jenny Johansson på titellåten sitter rätt upp i krysset.
Texterna är snarast ännu mer begåvade än tidigare och denna gång med mer tydligt markerad adress: gossarna är luttrade efter
misslyckade förhållanden och frustrerade över nationens fördummande fixering vid dokusåpefjantar. Det är argt, men på ett
roligt sätt.
Visserligen tycker jag fortfarande att den som gitarrist så talangfulle Mats Gustafsson borde överlåta
sångmicken på någon annan, men jag kan inte förmå mig att sänka slutbetyget för den skull. I sina mer aggressiva stunder låter
han trots inte så tokigt, och vem har någonsin anklagat Dave Mustaine för att vara en mästervokalist?"
-Erik Thompson, METALCENTRAL.NET/SWEDEN ROCK MAGAZINE
"Antibody
består av endast 2 medlemmar - Mats Gustafsson på gitarr och sång samt Claes Wiberg på bas, piano och back up sång. Stilen
påminner om gammal go 80-tals hårdrock med gitarrspel och låt uppbyggnad som får mig att tänka på Dream Theater. Det här är två killar
som verkligen älskar att spela musik och det märks också på resultatet. På demon finns 2 spår + en extra låt som går hand
i hand med sista spåret. Skivan inleds med låten I love what
you hate som också är titeln på demon. Flygande och galopperande
gitarrer håller upp hela låten rakt igenom. Det är ett fantastiskt bygge och hela 6:50 minuter långt. Bryggor och verser efter
varandra om och om igen kan upplevas en anning rörigt och jag saknar en slagkraftig refräng. Dock är låten väldigt vacker
och professionellt gjord. Tvekan suddas genast ut när andra spåret sparkar igång. The Mutiny är en låt med mer tempo, lite kortare i längd,
mycket mer progressivare och det hela slutar i en snygg övergång till extralåten Shows that have no Soul och i ett gungande 80-tals stuk
smälter allt ihop, jag kommer på mig själv att stampa takten och drömma mig bort till den vilda ungdomen då allt handlade
om öl, brudar och hårdrock. Jag ger slutligen denna underbara demo en 4:a. Tackar och bugar för att jag fick den äran."
-Robban Claesson, SMASHED-ZINE.TK
"Först trodde jag att jag hade greppet musiken på demon, efter några
lyssningar till så insåg jag att det var inte alls som jag trodde, så nu, efter ännu några lyssningar börjar jag få lite mer
grepp fast det är långt kvar. Grabbarna i Antibody är otroligt skickliga på hantera deras instrument som gör att dom kan skriva
komplicerad musik utan att den låter dålig. Att dom har försökt bli lite mera progressiva jämfört med förra demo märks tydligt
under några stycken här och där. Med en bättre, eller ska jag säga argare sång hade det här varit en klockren demo." (Betyg:
4 av 5)
-Martin Nilsson, FIRSTPLAYS.NET
"Även om jag inte är en fördomsfull människa måste jag nog erkänna att
namnet på bandet, demon och omslaget påminner väldigt om ett skate- eller punkband och jag sätter mig till rätta med att när
som helst ska snabba punktakter sparkas igång i liknelse med No Fun At All. Ack vad fel man har...
Demon har en lite annorlunda låtlista. Egentligen är det tre låtar men
de två senare är ihopbundna till en, fast det har skrivits enskilt ifrån varandra. I första låten "I Love What You Hate" påminner
musiken något av progband som Ice Age men river senare ut i något gitarrbaserad musik som Joe Satriani vilket
låter fantastiskt bra. Riktigt snyggt arrangerat i melodierna även om sången känns lite väl påtryckt och stressad i vissa
tillfällen. Sången passar ändå rätt bra och bandet verkar veta att stämmor är fruktansvärt snyggt. Nämnde jag det kalasfina
ljudet i gitarren? Lite progressivitet märks också i materialet då låtarna hoppar in i olika "parts" då den ena oftast skiljer
sig helt från den andra och man sällan återgår till tidigare riff, samt vissa skumma taktbyten sker.
Antibody är lite svårt att beskriva i musiken. Lite progressiv
Joe Satriani/gitarrmusik med punk-takter är något nära men ändå en bit ifrån. Problemet är att just sån här krånglig
musik är lite svårt att bli greppad av. "I Love What You Hate" är en schyst rockdänga att rocka loss till live men "The Mutiny...
Shows That Have No Soul" är desto mer "okontrollerad" för att jag kunna lyssna till och hänga med i. Att killarna däremot
vet hur man hanterar sina instrument råder ingen tvekan och får klart godkänt, även om jag tycker att bättre sångare/sångerska
hade passat bättre."
-Christian Andolf, PROJECT15.ORG
"Demotiteln åsyftar ett visst tyckeförhållande där åsikterna i jämförelse är varandras diametrala motsatser. Men såvida
inte denna duo skyr sin egenkomponerade musik som elden så skulle jag vilja påstå att de har fel. Jag gillar nämligen detta
– skarpt!
Antibody springer gata upp och gata ned i den genre jag gärna benämner som myspys-progressiv metal.
Kanske inte enklare men annorlunda uttryckt: pang på rödbetan utan att för den sakens skull vara simpliciteten personifierad.
Istället för att gå bakvägen och indirekt tilltala hörselsinnet så marscherar de frejdigt och rättframt till huvudentrén med
hela artilleriet bakom sig. Det kletar sig fast som ett hubba-bubba på finskjortan och sitter sedan där orubbligt. Och detta
tack vare en inte så liten touch av catchig punk som genomsyrar musiken. Punk undrar ni, och ja säger jag. Så som sångslingorna
är uppbyggda och arrangerade går det inte att kringgå detta faktum. Förstärker just detta gör även sångens karaktär som är
lite dystergnällig. Essensen har dock sina rötter djupt förankrade i den progressiva rockmyllan. Tänk för all del inte Dream
Theater utan kombinera istället Symphony X med Section A och Eldritch, och du är närmare sanning. Egentligen är parallelldragningar
rätt menlösa för Antibody påminner faktiskt inte om något jag tidigare hört. Och sådant gillar jag! Ta bara den störtsköna
körsången i ”Shows That Have No Soul”. Magnifico!
Antibody suger. Men jag ljuger såklart. Det här är tammefan
det bästa jag hört i demoväg på länge – väldigt länge! Det här vill jag höra med en påkostad, fyllig och mustig produktion
snarast!" (betyg 9 av 10!!!)
-David Noaksson, MetalHeart.se
Svenska Jag går direkt på sak, detta är en av de bästa demosläppen jag hört på mycket länge. De spelar
behagligt progressiv metal med stil och klass. Musiken skiftar stilfullt mellan melodier, hårdhet, takter, sinnestämningar
och gud vet allt. Även om demon bara innehåller två spår tickar ändå skivan in på dryga 13 minuter, och det blir sannerligen
inte tråkigt! Jag har inte så mycket att säga, det finns egentligen inget att klaga på, eller föresten jag klagar på skivbolagen
för att bandet inte har fått kontrakt.
English I go directly to my point; this is one of the best demos I’ve
heard for a very, very long time. The band delivers progressive metal with style and class. The music shifts melodies, hardness,
tempo, mood and god knows what more! Even if the demo contains two tracks, the total length is just over 13 minutes, and it
never gets boring! I don’t have so much more to say, there is hard to find things to complain about. Or maybe there
is… Why these guys are still making demos! They should have a full-length out!
Eam, Metal-only.com
"DREAMING THIS SEPTEMBER" REVIEWS:
"Utpumpad kommer jag hem efter ännu en arbetsdag på sommarjobbet. Mina fötter och knän gör sig påminda om att verkstadsgolv
och fötter inte går hand i hand. Till min stora förtjusning ser jag att det ligger post till mig när jag kommer in genom dörren.
Genast glömmer jag bort allt vad ont i fötter och trötthet heter. Kollar snabbt igenom posten och ser till min förtjusning
att Dawn Magazine har fått en ny skiva för recension. Det visar sig vara Uppsala bandet Antibodys första släpp Dreaming
this September som är redo att manglas i recensionsverkstaden.
Efter en väl behövlig måltid för att stilla magens
behov åker Dreaming this September slutligen i CD-spelaren och volymen vrids upp. Inledningsspåret, som visar sig ha samma
namn som skivan Dreaming this September, spar inte på krafterna utan drar på en gång iväg i ett schyst tempo. Redan
efter bara några sekunder in på låten märker man att Antibody har ett jäkligt schyst sound. Ljudet känns lättsmält och det
behövs ingen större ansträngning för att ta skivan till sig redan vid första lyssningen. Jag byter till låt nummer två, Going
through the wall. Även här håller Antibody ett välbehagligt tempo, denna låt var dessutom ett snäpp vassare än föregående
spår. Även på låt nummer 3 i ordningen, Head nor tails, håller samma goda tempo, men har en förmåga att låta lite
väl likt sina två föregångare. Däremot på spår 4, Add to my expenses, introduceras vi för en del lugnare partier.
Samspelet mellan gitarrsoundet och trummorna är helt outstanding hela skivan igenom. Det får vi om inte annat erfara på avslutande
spåret The last day of summer där Antibody tar med lyssnaren på en ren instrumental resa. Personligen har jag ingen
större förkärlek till instrumentala låtar men tro det eller ej, Antibody lyckades banne mig få mig att tycka om The last day
of summer."
-Fredrik Sjödin, DAWNMAGAZINE.NET
"Oerhört lovande, åtminstone efter att man lyssnat igenom de två inledande spåren. Sedan sjunker kvaliteten något. Tät
progressiv metal med en del thrashflörtar som ändå lyckas vara lättillgänglig. Möjligen skulle man tjäna på att ha lite mer
tryck i sången för att markera de lite tyngre partierna och även lyfta fram de fina melodierna. Väldigt snyggt producerad,
för övrigt."
-Jonas Kihlander, UPPSALA NYA TIDNING
"Grundtanken bakom Antibody ska tydligen vara att göra intressant och intelligent metal, det
är vad dom själva skriver i info som ligger med demon. Första gången jag lyssnade på Dreaming This September blev jag något
skeptisk. Fast nu efter jag har lyssnat igenom den lite mera helhjärtat så börjar även jag förstå det intressanta med Antibody.
Det är ganska så enkel och rak metal som ljuder ut genom mina högtalare, fast det är ändå den rena sången, som jag var skeptisk
emot från början, som gör att det hela blir intressant. Uppsala människor verkar helt enkelt duktiga på göra intressant musik"
-Martin Nilsson, FIRSTPLAYS.NET
"Denna Uppsaladuo bildades i maj 2003 ur askan efter Expired, vilka under sin korta karriär hann med åtminstone
en platta (2003 det är titeln, alltså!). Som Antibody består de av sångaren/gitarristen Mats Gustafsson och basisten Claes
Wiberg plus en trummaskin: undrar om inte regeringen kunde subventionera ett projekt som Bra trummisar åt alla? De musikaliska
influenserna, åtminstone enligt Gustafsson, är Metallica och Megadeth, och Antibody-soundet är heller inte helt olikt de sistnämndas
klassiker Countdown to Extinction (1992) och Youthanasia (1994). Inte smäckhårt alltså, men definitivt äkta metal. Textmässigt
ligger Antibody på ett högt plan (ta åt dig, Wiberg!) med ett påtagligt element av satir. Oklart dock vartåt den riktas, vilket
å andra sidan inte påverkar lyssningsupplevelsen. Helheten visar att Antibody har många goda idéer som de efter förutsättningarna
förvaltar väl, men de borde å det snaraste skaffa en riktig trummis och en sångare. Gustafssons tunna röst med den vanliga
Swenglish-brytningen lever inte upp till bandets ambitionsnivå, särskilt som de enligt egen utsago kommer att bli mer progressiva
på nästa inspelning. Jag citerar: Tanken bakom Antibody är att göra intressant och intelligent metal. Det har de lyckats med.
Och med en utvidgad line-up kommer de säkerligen att lyckas ändå bättre."
-Erik Thompson, METALCENTRAL.NET/SWEDEN ROCK MAG.
"Antibody från Uppsala är ett relativt nybildat band bestående av endast 2 medlemmar. Enligt dem själva är
tanken att göra intressant och intelligent musik, något jag till viss del kan hålla med om. Det är bra riff och stundtals
härlig tyngd. Tyvärr har dom lite svårt att behålla det sistnämnda då de verkar ha en förkärlek till 4-takt vilket genast
gör det hela väldigt tralligt.
De lite mer meckiga och tunga instrumentala partierna är riktigt bra. Vilket i sin tur också leder till att
sången inte riktigt passar in, den är lite för snäll för denna sorts musik. Jag skulle vilja höra tyngre låtar med fetare
sång. Då skulle det börja likna nåt. Kan var därför den instrumentala låten "The Last Day of Summer" är klart bäst. Enligt
Antibody själva är dom i skrivande stund fullt sysselsatta med att skriva ett mer avancerat låtmaterial, vilket låter intressant.
Bara att vänta och se alltså."
-Magnus Ohlsson, PROJECT15.ORG
Ljumt – ljumt! Fingervarm, kolaseg och krystat intrikat metal med småmesigt sound. Felet är dock helt
och hållet mitt. Att gå i okronologisk ordning är verkligen inget snilledrag. Femspåriga Dreaming This September är antikropparnas
debut vilket följaktligen gör den nyligen recenserade I Love What You Hate till dess uppföljare. Stupid me!
Och att
piska det sistnämnda vaxet på stortån är inget man gör. Därav min besvikelse. I ett försök att radera mina uppskissade förväntningar
ter sig dock materialet på Dreaming This September ganska bra, om än fortfarande lite harmlöst. Visst, även här är det rak
och lätt intrikat metal med några thrashigare övertoner som levereras, men det saknar uppföljarens stuns och klös. Strömlinjeformad,
måttligt punkanstruken metal med, enligt upphovsmännen, Megadeth och Metallica som riktmärken. Sången som jag fann charmigt
gnällig på I Love … är här och snuddar på kraftlöst ”täppt i näsan”-gnolande. En viss originalitet och uppfinningsrikedom
kan anas här och där men näppeligen i samma utsträckning som på I Love …
Kontentan av det hela är att jag är
nöjd och härmed kan blicka framåt med stor förväntan och upprymdhet. Fortsätter denna ojämförliga utveckling till demo (eller
skivbolagssponsrad fullängdare?) nummer tre så är en smäcktung tia att vänta. Visst tvivlar jag, men hoppet har ännu inte
övergett mig. (betyg 6,5 av 10!!!)
-David Noaksson, MetalHeart.se
|